Årtusendets skattereform!

I debatten om skattesystemets utformning glöms ofta bort att vissa människor inte har några inkomster att beskatta. Ett skattesystem som inte är konstruerat med detta i beaktande, kommer att skapa konflikter med de skyddsnät som inrättas för att stödja den som inte kan försörja sig själv. I dag är dessa konflikter så uppenbara att vi inte reagerar: 

Marginaleffekter på 60 procent eller mer anses oacceptabelt för alla - utom för socialbidragstagare. Dessa sitter fast i en fattigdomsfälla där marginaleffekten är hundra procent. Ett annat exempel på hur dåligt koordinerat skattesystemet är med det yttersta skyddsnätet är att en genomsnittlig socialbidragstagare faktiskt betalar 2000 kronor mer i skatt än vad hon erhåller i socialbidrag. (Källa: ekonomifakta). Trots detta, handlar debatten om marginaleffekter mest om värnskatter och daghemstaxor - ämnen som främst berör hög- och medelinkomsttagare.

Min utgångspunkt i den här artikeln är att vi bör söka efter ett skattesystem som är enkelt, upplevs som rättvist och som genom att främja arbete och utbildning bidrar till att samhället kan bli rikare. Jag vill poängtera att dessa kriterier måste gälla också för dem som inte har någon inkomst att beskatta: Även socialbidragstagare måste uppleva att systemet är enkelt, rättvist och att arbete och utbildning lönar sig. Eftersom så inte är fallet i dag, måste en ny skattereform också vara en socialbidragsreform.

För en ensamstående i Stockholm kan en typisk socialbidragsbudget se ut som följer:
 
 

Riksnorm SL-kort Hyra El Hemförsäkring  Fackavgift Summa

2884 400 3500 200 100 100 7184

 
Ett uppenbart problem med socialbidraget är att av den totala summan är merparten (60 procent) låst till viss konsumtion. Individen har därför ett mycket begränsat utrymme att förbättra sin ekonomiska situation genom att sänka sina utgifter. En billigare lägenhet eller inflyttning hos en bekant gör exempelvis att bidraget minskar lika mycket som boendekostnaden.

I ekonomiska termer innebär konsumtionsstyrning av detta slag alltid en välfärdsförlust. Det finns en summa som är mindre än exemplets 7184 kronor men som individen ändå skulle föredra - under förutsättning att den får disponeras mer fritt. Skillnaden mellan denna summa och socialbidragsnivån är större ju mer bidragstagarens egna konsumtionsönskemål skiljer sig från de regler som gäller.

Ett annat problem med socialbidraget är att det trappas av fullständigt mot alla andra inkomster. Om bidragstagaren delar ut reklamblad eller på annat sätt lyckas tjäna ihop några tusenlappar, minskar bidraget med exakt lika mycket som inkomsten ökar; fattigdomsfällan är ett faktum.

Låt oss nu beskriva den samlade effekten av det svenska inkomstskattesystemet och socialbidraget (se figur ett). 

Den som helt saknar inkomster får socialbidrag upp till den bestämda nivån. Bidraget trappas av mot alla inkomster upp till punkten a i diagrammet - således är individens disponibla inkomst oförändrad även om hon skulle ha vissa egna arbetsinkomster. När bidraget är fullständigt avtrappat, börjar lönearbetet märkas i den egna plånboken; mellan punkt a och b får individen behålla merparten av sina arbetsinkomster, marginaleffekten är någonstans mellan 30 och 40 procent. Om arbetet ger så mycket pengar att individen börjar betala statsskatt (punkt b i figuren), stiger marginaleffekten till närmare 60 procent och ytterligare arbete lönar sig nu betydligt sämre.

Det finns anledning att fråga sig varför det svenska systemet ser ut som det gör: Varför är det höginkomsttagare och låginkomsttagare som har höga marginaleffekter? Varför förtjänar dessa individer inte samma ekonomiska utbyte av att förvärvsarbeta som den breda medelklassen?

Det är svårt att se några ideologiska eller principiella argument för att några individer ska få behålla 70 kronor av en nyintjänad hundralapp, andra 40 och vissa ingenting alls. En neutral stat som behandlar sina medborgare med lika hänsyn och respekt kan inte rimligen ändra skepnad på det sätt som det svenska systemets alla brytpunkter och tröskeleffekter innebär. (Figur ett är en förenkling som bland annat inte beaktar egenavgifterna och grundavdragets variation i vissa inkomstintervall) Visionen för en liberal reformering av skatter och bidrag borde därför vara att arbete lönar sig lika mycket för alla; en konstant marginaleffekt som skisseras i figur två.

Idén med den konstanta marginaleffekten är att samhället i demokratisk ordning fastställer en lägsta nivå som ingen ska behöva hamna under, ett existensminimum. De som genom eget arbete lyfter sig från denna nivå får alltid behålla en viss del av sin inkomst. När bidraget är helt avtrappat, vidtar skatteinbetalningar. Systemet gör att fattigdomsfällorna för socialbidragstagare försvinner, de höga marginalskatterna som sägs skrämma våra civilingenjörer utomlands likaså. Högre marginaleffekter än i dagens system får den breda medelklassen, som i dag ligger ovanför socialbidragsgränsen men under brytpunkten för statsskatt.

Det förtjänar påpekas att en konstant marginaleffekt inte är samma sak som vad som i debatten ofta kallas "flat tax" eller proportionella skatter. Tvärtom innebär systemet en mycket tydlig omfördelning till människor med inga eller otillräckliga inkomster. Detta ska jämföras med dagens situation där svenska låginkomsttagare är de högst beskattade i hela världen!

Det brukar invändas mot idén om konstant marginaleffekt att den är alltför genomgripande, dyr och orealistisk. Det ligger en hel del i denna kritik, men det hindrar inte att dagens system snarast borde förändras i rätt riktning. Jag avslutar därför med att skissera en reformeringsagenda med förslag som kan genomföras successivt. (Förutom punkterna nedan finns åtskilligt som bör åtgärdas vad gäller andra inkomstprövade bidrag och offentliga taxor, eftersom dessa system ger ytterligare marginaleffekter. Jag har dock begränsat mig till relationen mellan inkomstskatter och socialbidrag.) 
 

• Sänk socialbidraget och minska konsumtionsstyrningen! I stället för att ge ensamstående socialbidragstagare 7000 i månaden där merparten är styrt och villkorat, kan bidraget sänkas med någon tusenlapp och i gengäld vara betydligt friare att disponera. Detta minskar även integritetskränkningarna vid bidragets utbetalning och behovet av kostsam bidragsadministration. 
  
  
• Höj grundavdraget och avskaffa fattigdomsfällorna! De pengar som sparas när socialbidragen sänks kan användas till att trappa av bidraget i en långsammare takt mot övriga inkomster. Därmed kommer arbete att bli lönsamt även för socialbidragstagare. Samtidigt bör grundavdraget höjas, i ett första steg till den nivå som lades fast i skattereformen, och på sikt ännu högre. Målet bör vara att man inte ska betala inkomstskatt och få socialbidrag samtidigt.
  
  
• Slopa grundavdragets variation! I dag ökar grundavdraget från 8 700 upp till 18 000 i de inkomstintervall där merparten av LO:s medlemmar befinner sig. Detta var ett av LO:s krav för att acceptera skattereformen, och grundavdragets variation kallas därför LO-puckeln. För en liberal ger LO-puckeln fullkomligt omotiverade variationer på marginalskatten. 
  
  
• Avskaffa nya värnskatten, höj brytpunkten och avskaffa på sikt statsskatten helt. Den del av värnskatten (höjd statlig inkomstskatt) som blev kvar när socialdemokraterna bröt sitt löfte om att skatten skulle vara tillfällig, innebär att Sverige får ytterligare en brytpunkt i skatteskalan. Det är en oroväckande utveckling, och regeringens stödpartier har idéer om fler brytpunkter och ännu högre marginalskatter. Sverige är åter på väg mot 70- och 80-talets barocka system. Bättre är att gå i motsatt riktning: Höj brytpunkten så att färre måste betala statsskatt. På sikt kan hela statsskatten avskaffas - de intäkter den ger är väldigt små jämfört med de dominerande intäktskällorna moms och arbetsgivaravgifter.

Andreas Bergh, LUF:s förbundsstyrelse

tillika doktorand i nationalekonomi vid Lunds universitet.