Statsminister Göran Persson har nyligen gett två besked som väckt uppmärksamhet: För det första stundar en grundlig utredning av socialförsäkringarna och deras finansiering. För det andra vill Persson skärpa invandringskraven för att förhindra att människor från EU:s nya medlemsländer kommer hit och missbrukar trygghetssystemen.

Problemet på den svenska arbetsmarknaden är bristande rörlighet. Nästan varje sommar kan vi läsa om att de svenska jordgubbarna riskerar att ruttna på grund av arbetskraftsbrist, trots att arbetsförmedlingarna har massor av människor som ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Självfallet kan vi välja att ha så generösa trygghetssystem att en arbetslös sekreterare kan tacka nej till jordgubbsplockning utan att mista sin arbetslöshetsersättning. Men varför ska vi dessutom göra det omöjligt för människor från andra länder att komma hit och plocka de jordgubbar som annars kommer att plockas av svart arbetskraft eller förbli oplockade och ätas upp av fåglarna?

Den enda tydliga vinnaren på den begränsade rörligheten är dem som tjänar pengar på att kringgå begränsningarna. Sydsvenskan har i en rad läsvärda artiklar beskrivit hur företag satt i system att registrera arbetssökande från Polen och Litauen som egna företagare, för att göra det möjligt för dessa att sälja sin arbetskraft till både privatpersoner och företag inom bygg- och jordbrukssektorn. Mellan den dryga hundralapp som svenska arbetsköpare får betala, och den knappa femtiolapp som de arbetande får, ryms en rejäl vinstmarginal för förmedlingsföretagen.

Om regeringen väljer att vänta ytterligare ett antal år med den fria rörligheten, kommer detta att gå ut över både dem som efterfrågar arbetskraft och över dem från andra länder som vill jobba i Sverige. Samtidigt lär vinstmarginalerna i den omdiskuterade förmedlingsverksamheten bestå. Vad kan motivera ett sådant beslut?

Regeringens svar är alltså att det finns en risk att folk kommer hit, arbetar en tid för att sedan börja gå på bidrag. Men om det är möjligt att exempelvis arbeta under sommaren för att sedan nyttja a-kassa resten av året, är detta naturligtvis något som påverkar även hur svenskar beter sig på arbetsmarknaden. Om öppnare gränser gör det lättare att se sådana tokigheter i systemet är det naturligtvis bra, eftersom dessa då kan rättas till.

Fackets motvilja mot ökad rörlighet är mer begriplig. Ökat utbud av arbetskraft inom vissa sektorer kommer att pressa ned lönenivån där. Fler invandrare innebär emellertid också ökad efterfrågan i ekonomin, och nya arbetstillfällen kommer att skapas. För fackets del torde det också vara bättre att människor får komma hit och verka som anställda än att konkurrensen kommer från förmedlingsföretagens arbetskraft försedd med f-skattesedel.

Regeringen avvisar ständigt idén att de senaste årens ökade sjukskrivningar i Sverige beror på fusk eller missbruk av systemet. Denna höga tilltro till människors moral tycks emellertid bara gälla svenskar: När det gäller utlänningar är det risken för bidragsfusk och missbruk som får styra politiken. Det vore önskvärt om regeringen kunde fokusera på att reformera trygghetssystemen, istället för att konstruera motsättningar genom att beskriva svenskar som helgon och utlänningar som potentiella bidragsmissbrukare.

Andreas Bergh, fil dr.