Publicerad i GP 2001-03-02

Lågt valdeltagande inget hot mot demokratin

Svensken går och röstar när det verkligen behövs

Svenska väljare vet när det är viktigt att rösta. 1991 och 1994 var dramatiska valrörelser med tydliga skillnader mellan olika regeringsalternativ. Även folkomröstningen om EU rörde en högst konkret fråga som engagerade många väljare. Vid samtliga dessa tillfällen var valdeltagandet internationellt sett väldigt högt, skriver Andreas Bergh doktorand i nationalekonomi och Daniel Rubenson, doktorand i statsvetenskap.

För ganska exakt ett år sedan presenterade Demokratiutredningen (SOU 2000:1) sin slutrapport. Tanken var att utredningen skulle få den svenska demokratidebatten att blomstra - men trots en massiv Internetsatsning och ett imponerande antal delrapporter har debatten i det närmaste uteblivit.
Enligt vår mening beror denna tystnad på att problemen i den svenska demokratin överdrivits och att helt fel aspekter av demokratin har satts i fokus. Demokratiutredningen bär en stor del av skulden för detta.
Demokratiutredningen tar aktivt ställning för en viss typ av demokrati, den så kallade deliberativa demokratiteorin. Denna framhåller deltagande och medborgarskap som de försonande dragen hos människor. En hög grad av deltagande i politik, förenings- och samhällsliv är enligt utredningen tecken på en väl fungerande demokrati. Omvänt gäller således att demokratin får problem om deltagandet går ned.
Demokratiutredningen skiljer sig därför ganska markant från tidigare utredningar på samma område. 1996 års demokratiutvecklingskommitté hade som mål att alla medborgare skulle ha både formella och reella möjligheter att delta i den demokratiska processen.

Elitistisk inställning
Demokratiutredningen går ett steg längre och upphöjer det faktiska användandet av möjligheterna till en dygd. Således blir det till ett demokratiskt problem om folk väljer bort partimöten för att i stället spela tennis. Demokratiutredningens hållning är snudd på elitistisk. Människor som lägger mycket av sin tid på politik och föreningsliv blir till goda medborgare som är bra för demokratin, medan den som inte deltar blir till ett demokratiskt problem. I en liberal demokrati menar vi att rätten att hålla sig utanför politiken är precis lika fundamental som rätten till deltagande. Politik är en oundviklig aspekt av mänskliga relationer av det enkla skälet att människors mål är i konflikt. Vissa människor finner dessutom ett nöje i att delta i den politiska processen och det demokratiska samtalet, vilket givetvis är välkommet. Men det är knappast varken rimligt eller sant att demokratin fungerar bättre ju fler sådana människor det finns i ett samhälle.
Tankarna bakom den deliberativa demokratiteorin är att ett högt deltagande, ett högt utövande av medborgerlighet, förbättrar människans karaktär och bidrar till en bättre fungerande demokrati. Dylika idéer har varit väldigt populära sedan statsvetaren Robert Putnam 1993 påstod sig visa att demokratin i Italien fungerade bättre i de regioner där föreningslivet var mer aktivt.
Det är emellertid en sak att konstatera att det tycks finnas ett samband mellan två variabler, och en helt annan att - som demokratiutredningen gör - utgå från att högt deltagande orsakar en bättre demokrati.

Många som deltar
Demokratiutredningen gör ytterligare ett anmärkningsvärt misstag: de oroar sig i onödan över nivån på deltagandet i Sverige. Internationellt sett ligger Sverige högt när det gäller medlemskap och frivilligt arbete, både i politiska och sociala föreningar. Det finns inte heller någon negativ trend över tiden vad gäller föreningsmedlemskap: konsumentföreningar, studiecirklar och pensionärsföreningar är samtliga fenomen som blir allt vanligare. Enda undantaget är medlemskap i politiska partier som minskat mellan 1987 och 1997. Under samma period avskaffades dock kollektivanslutningen till socialdemokratin, vilket förklarar en stor del av minskningen. Att människor numera inte ansluts till ett politiskt parti mot sin vilja borde snarast anses vara positivt för demokratin!
Efter valet 1998 fick utredningen ett tilläggsdirektiv: Nu skulle även bakgrunden till det fallande valdeltagandet utredas. Men det är högst osäkert att valdeltagandet i Sverige är eller ens håller på att bli farligt lågt. Valdeltagandet i 1998 års riksdagsval var 81 procent, vilket internationellt sett är en hög siffra. I tre av de fyra europeiska länder som har högre valdeltagande, är det obligatoriskt att rösta.
Under 1990-talet har valdeltagandet varit högt vid tre tillfällen: Riksdagsvalen 1991 och 1994, samt i folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap. 1998 var deltagandet något lägre och riktigt lågt var valdeltagandet vid de två valen till Europaparlamentet.

Vet när det är viktigt att rösta
Vi menar att detta inte alls behöver betyda att demokratin är i fara. Mer troligt är att svenska väljare förmår avgöra när valen rör viktiga frågor, och när det inte spelar lika stor roll hur eller om man röstar. 1991 och 1994 var dramatiska valrörelser med tydliga skillnader mellan olika regeringsalternativ. Även folkomröstningen om EU rörde en högst konkret fråga som engagerade många väljare. Vid samtliga dessa tillfällen var valdeltagandet internationellt sätt väldigt högt.
1998 års valrörelse brukar av de flesta politiska kommentatorer beskrivas som betydligt tamare, där skillnaderna mellan partierna var väldigt små. Europaparlamentet är en församlig med ganska begränsad makt över människors vardag. Att människor reagerar på detta genom minskat valdeltagande är knappast ett problem. Däremot är det givetvis problematiskt att alternativen i 1998 års valrörelse var så otydliga, och att EU håller regelbundna val till en församling som inte getts reell lagstiftande makt.
På det hela taget tycks demokratiutredningens ledamöter ovilliga acceptera tanken att människor utan politiskt intresse är lika goda medborgare som människor som lägger större delen av sin fritid på politiska möten.

Andreas Bergh och Daniel Rubenson.