I går skulle filosofen och vetenskapsteoretikern Karl Popper ha fyllt 100 år. Vid hans bortgång 1994 skrevs spaltmeter världen över om Poppers bidrag till 1900-talets vetenskapliga, politiska och filosofiska diskussion.

De flesta som någon gång kommit i kontakt med vetenskapsteori känner nog till Poppers falsifierbarhetskrav. Innebörden av detta illustreras ofta med ett tänkt påstående om att alla svanar är vita. Popper menade att den som gör ett sådant påstående blir inte mer trovärdig även om hon plockar fram den ena vita svanen efter den andra. Hon blir trovärdig genom att anstränga sig till fullo i jakten på en svan av någon annan färg. Så länge denna jakt misslyckas, är påståendet inte falsifierat.

Poppers idéer om falsifierbarhet var inte bara ett bidrag till den vetenskapsteoretiska diskussionen om kunskapens framåtskridande. Hans tankar spelade stor roll även för den politiska debatten. Dessa idéer är giltiga än idag.

Popper talade sig varm för den intellektuella hederligheten och vikten av att erkänna sina egna misstag. Han kritik av marxismens svagheter på just dessa punkter är klassisk. Men även dagens moderna vänsterrörelser kan kritiseras från Poppers utgångspunkter.

Bristen på Poppersk ödmjukhet inom Attac och liknande vänsterrörelser i dag är påtaglig. Inom dessa rörelser är världsbilden given: Storföretagen är för mäktiga, kapitalismen gör att folk får det sämre och de globala inkomstklyftorna i världen ökar. Alla observationer som passar in i denna världsbild sprids, alla exempel på motsatsen ignoreras eller bortförklaras.

Det är beklagligt. Om det gjordes ärliga försök att falsifiera den egna världsbilden, skulle de moderna vänsterrörelserna snabbt få kunskap som skulle göra det enklare att exempelvis bekämpa fattigdomen i världen.

Påståendet att inkomstklyftorna i världen ökar, är korrekt formulerat enligt Poppers kriterier. Det kan nämligen falsifieras. Men klyftor kan mätas på olika sätt, och varje studie som tyder på ökade klyftor kan liknas vid ytterligare en vit svan i Poppers exempel.

För att påståendet om ökade klyftor ska bli trovärdigt måste det tåla åtminstone enkla falsifierbarhetsförsök. Men det gör det inte. Om inkomsterna justeras för prisnivån i olika länder, så att det som mäts är människors köpkraft snarare än bara inkomster, blir bilden mer komplex. Många mått visar fortfarande på ökade klyftor. Men andra mått tyder på oförändrade eller till och med minskade klyftor.

De flesta forskare är i dag eniga om att det är mer rättvisande att jämföra köpkraft än bara inkomster. Den som sprider siffror som inte är köpkraftskorrigerade är nog mer intresserad av att förstärka bilden av att klyftorna ökar än av att beskriva hur verkligheten faktiskt ser ut.

Uppfattningen att kapitalismen gör att människor får det sämre, är ännu enklare att falsifiera. Författaren Lasse Berg är här på många sätt ett Popperskt föredöme. 1969 gav han ut boken "Indien – tragedi eller revolution". Titeln var tidstypisk: Berg och många med honom menade att endast en socialistisk revolution kunde rädda Asiens fattiga.

Men tiden gav honom fel. För två år sedan kunde Berg i boken I Asiens tid dokumentera hur Asiens fattiga fått det bättre, tack vare en allt mer kapitalistisk ekonomi.

Berg är intellektuellt hederlig och kan ironisera över vad han skrev för 30 år sedan. Det underliga är att de som nu är aktiva i Attac är ovilliga att använda kapitalismen som ett verktyg i kampen mot fattigdom. Uppfattningen att kapitalismen ställer till bekymmer liknar mer en religiös trossats än något som följer av ett uppriktigt förhållningssätt till omvärlden.